Emotionellt lärande

För att kunna lära sig, tänka eller skapa måste eleverna ha ett känslomässigt engagemang. I annat fall blir all utbildning bara en intellektuell övning.

Neuropedagogik

Den pedagogiska tillämpningen av hjärnforskning kallas för neuropedagogik. Den senaste hjärnforskningen visar att hjärnan stimuleras av starka kontraster, nya inslag och känsloladdade situationer. Vi lär oss helt enkelt bättre och kommer ihåg bättre det som vi förknippar med starka känslor.

Hjärnan vill ha omväxling

Sylvester (1997) menar att hjärnan vill ha nyhet och omväxling. Vi slutar att uppmärksamma det som innebär ensidig stimulering. En nervcell i hjärnan vänjer sig alltså vid ensidig stimulering och slutar reagera, och detta gäller också för hjärnan som helhet. I motsats till ensidig undervisning stimuleras hjärnan av undervisning med starka kontraster som väcker känslor. Hjärnans uppmärksamhetssystem aktiveras alltså lättast av känsloladdade situationer. Att mekaniskt och känslolöst lära sig att behärska olika saker minskar elevernas aktiva uppmärksamhet på inlärningsprocessen.

Minnet påverkas av våra känslor

Enligt Sylvester (1997) har vår hjärna den egenheten att den inte minns allt som den upplever via sinnena. Skulle den göra detta så skulle den alltför snabbt, precis som fallet är med en dator, fylla minnesspåren till brädden. När vår hjärna fungerar som bäst sovrar den därför mycket kraftfullt bort onödig information. Till sin hjälp i arbetet med att minnas och inte minnas använder den i stor utsträckning emotionerna. Det sker på så sätt att den information som får en ”emotionell färg” också ges större möjlighet att beredas plats i vårt minnessystem. Vissa minnen blir starka och finns ofta i vårt medvetande. Det gäller t ex sådana som upplevs viktiga, väcker starka känslor och knyts till tidigare erfarenheter.

Kunskapens värdekraft

Enligt Bergström (1995) värderar barn och vuxna kunskap på olika sätt. Kunskapens betydelse för dem beror på dess värdekraft. Det barn och unga värderar som värdelös kunskap lär de sig inte. Det är bara kunskap med hög värdekraft som fastnar i hjärnan, och kunskap som väcker barnens känslor och som de upplever som spännande har hög värdekraft.

Berättande och berättelser aktiverar känslor

Muntligt berättande är det ursprungliga sättet att föra kunskap vidare. I muntligt berättande finns en kraft som väcker känslor och skapar engagemang. När jag får berätta för mina kamrater stärks min självkänsla och mitt språkliga självförtroende ökar.

Egan (1995) menar att barnens fantasi utgör det allra starkaste och mest verksamma inlärningsinstrumentet. Vi kan använda berättandet och berättelser som en strukturerad metod som tar vara på och stimulerar barns fantasi. Med hjälp av berättelseförmågans kraft och magi kan man lära sig att undervisa om vilket ämne och innehåll som helst på ett mera engagerat och meningsfullt sätt.

I äventyrspedagogiken är de känslomässiga upplevelserna starkt kopplade till berättandet och fantasins magiska kraft. I äventyrsprojekten berättar barnen om sina erfarenheter av det temat handlar om (erfarenhetsbaserat lärande). Pedagogen/läraren eller en aktör berättar den story som äventyret baseras på.

Referenser
  • Adler/Holmgren (2000). Neuropedagogik – Om komplicerat lärande
  • Bergström, M (1995). Neuropedagogik – En skola för hela hjärnan
  • Damasio (2003). Descartes misstag
  • Maltén (2002). Hjärnan och pedagogiken – ett samspel
  • Sjödén (1995). Hjärnan
  • Sylvester (1997). En skola för hjärnan